Lunch hos Sveriges Storskrattarförbund

Som medlem i Sveriges Storskrattarförbund var jag bjuden till lunch i dess lokaler på Kungsgatan i huvudstaden. På menyn stod potatissoppa med sur grädde och varm punsch samt kaffe och liten kanonkula, alltsammans gick dessbättre att få ner.

De inbjudna den här gången var dels de äldsta i Storskrattarförbundet, dels de yngsta. Som jag hade väntat var det nästan bara de äldsta som dykt upp; de yngsta hade väl devisen "skrattar bäst som skrattar sist" i åtanke och trodde nog att vi gamla skulle åberopa den, fast den ju kan tolkas till deras förmån. På programmet stod att vi skulle dela med oss av våra skratt och utbyta erfarenheter om skrattsalvor, glädjeyttringar, leenden, mysande, smil, fniss, fnitter, flin, munterhet, löje, flabb, flams, gnägg, gapskratt, uppsluppenhet, skrattparoxysmer, garv, grin, hånskratt, småskratt, sprickfärdigt kluckande o. s. v. då och nu; fyra storskrattare var dessutom inbjudna att tala om allt detta.

Potatissoppan åts under rätt tysta smågarv och när även kaffet och kanonkulan var expedierade tog de fyras gäng vid; det bestod av två yngre och två äldre storskrattare. En av de två yngre bad först alla att stå upp och presentera sig en efter en; som väntat tog det en timme eftersom några av de tjugo, tretti som var med hade väldigt långa namn, som tog bortåt tio minuter att uttala. (Själv hade jag en kanonkula i halsen och fick bara fram halva mitt namn.) När presentationen äntligen var klar tog de fyra storskrattarna själva vid. Tre av dem var väldigt skrattföra och vi fick till livs både gapskratt och annat som var liksom det eller liksom det, som en av dem sa. Till sist hade de fått ur sig allt och det frågades om någon av oss andra ville bidra med ett skratt. En stod kvickt upp och upprepade ett flertal gånger att han varit sändebud hos stormogulen och där skrattades det på ett diplomatiskt sätt, snett åt sidan. När han hållit på en halvtimme och demonstrerat det här skrattet, avbröts han till sist av en av de fyra med orden: "det kanske är någon mer här som har ett flin att bjuda på". Det visade sig svårt att få slut på mogulskrattet, men äntligen upphörde det. Dock, nu var vi alla mycket trötta (även de tre, fyra ungdomarna som var med, tror jag) och jag som snart ska fylla hundrafyra (104) år längtade hem och hade ingen skrattlust kvar alls, ingen annan heller, visade det sig.

När jag avlägsnade mig som en av de första var jag glad av två skäl. Det första var att jag med knapp nöd undvikit att göra bort mig medan ätandet av potatissoppan pågick. Bredvid mig satt då en för mig okänd, trevlig gammal dam, som vid presentationen visade sig vara änka efter en storskrattare som jag själv rått har skrattat ut så ofta jag kommit åt. Tänk om jag satt igång med det skrattet medan vi satt och åt, då kunde vi båda ha fått soppan i fel strupe.

Det andra skälet till glädje var förstås att det hela var över. Jag hade velat att lunchen varit ordnad på ett annat sätt, att vi fått ströva fritt omkring efter potatissoppan och pröva våra olika skatt på varandra, utan att behöva höra på föredragshållare och rent skrattskryt. Många av oss har ju våra skratt inspelade på skiva som vi hade kunnat ta med oss och visa och byta eller sälja. Faktum är för övrigt att i Storskrattarförbundet är småskrattarna i väldig majoritet, några av oss har egentligen bara ynkliga leenden att komma med. Men den oförskämt höga årsavgiften, som vi betalar till förbundet, är förstås densamma för alla och tack vare den kan de verkliga storskrattarna få advokathjälp och allt möjligt stöd, med vars hjälp de får sina flabb utslungade till ett gott arvode. Vi andra, majoriteten, får finna oss i detta sakernas tillstånd och vara glada över potatissoppan vart tionde år.