Jäderlundiana

Jag hörde talas om någon som sänt in ett diktmanus till ett stort förlag och fått det tillbaka med uppmaningen att skriva mer som Ann Jäderlund. I Sverige ska vi ju ha en sorts dikt i taget, tidigare skulle allt under en lång period likna Sonja Åkesson. Lite väl långt går det när även utländska poeter i svensk översättning måste påminna om den som för tillfället är i ropet. Det flesta tyckte tydligen att det var OK, när Emily Dickinson post-mortem i Sverige blev mer eller mindre jäderlundsk. Berömmet som kom för översättningen såg mest ut att vila på att hon undvikit eller strukit allt med rytm och rim (som hos D. ibland är halva) och överdrivit tankstrecken och de stora bokstäverna, att hon gjort Dickinson mer "språkmaterialistisk", i den svenska innediktens stil.

Jag är ingen kännare av Dickinsons poesi men att helt bortse från rytm och rim måste vara att göra våld på hennes poesi. Dickinson var intresserad av naturen men kom mest i kontakt med tuktad sådan, den i trädgården utanför den stora villa i vilken hon bodde. För egen del har jag tyckt att hennes många tankstreck liknar klipp med sekatör i hand, som hon likt en trädgårdsmästare gör, när han vill bevara och utveckla vissa kvistar på andras bekostnad eller visa fram en blomma med stort B. Blir de här klippen överdrivet många blir det inte mycket kvar av diktbusken, mest hackelse.

När man ber någon att skriva som någon annan visar man egentligen bara att det är något väldigt opersonligt man vill ha. Ibland spretar det väl mycket för att man ska kunna få fram en enhetlig dikt (Jönson och Frostenson hand i hand?), men målet finns där. Att någon enstaka avvikande röst bland recensenterna säger om det för tillfället rådande sättet att skriva poesi att "det blir en kavalkad av precisa, originella ord och meningar som verkar begråta sin förlorade förmåga att betyda något", dämpar inte lusten att nivellera.