Bo i villa

Bo i Villa

En sann berättelse för den stora och trogna läsekretsen.

Ett gång när jag var ung hyrde jag in mig i en "villa" i staden xx. Huset ifråga var egentligen ett annex (lillstuga) och stod strax intill tomtens huvudbyggnad, där mitt värdfolk bodde. Jag hade hittat bostaden sedan jag annonserat i stans lokaltidning och fått ett trettiotal svar. En del av de tomma ställena, som jag tittade närmare på mer av nyfikenhet än intresse, var mest lämpade som hundkojor, varför jag blev glad när jag blev erbjuden att hyra ena ändan av den här lilla fina stugan. Den andra ändan skulle för det mesta stå tom och bara bebos av värdparets dotter, som då och då kom hem från en annan stad, där hon var sjuksköterska.

Allt artade sig väl men ett irritationsmoment fanns: dottern. Hon ansågs vara stadens största skönhet och till råga på allt brukade hon sola så gott som naken på gräsmattan framför mitt fönster. Pappan brukade då sitta som en gårdvar bredvid henne och bevaka omgivningen; han var fastighetsmäklare med kontor i bostaden, en riktig tråkmåns och känd i stan som extremt snål. Ett av bevisen därför var att han halvsulade och klackade sina egna skor, detta och annat liknande kunde han göra samtidigt som han skötte vaktsysslan.

Mamman däremot var rolig och trevlig och en gång bekände hon för mig hur glad hon var att dottern var förlovad med en läkare, jag hade annars kunnat vara en riskfaktor att räkna med, trodde hon. Till råga på allt måste vi ju använda samma badrum, som låg mellan de båda lägenheterna. En gång hade hon själv badat där, berättade hon, och glömt att låsa dörren. Då hade en tidigare manlig hyresgäst kommit in – hur hon med händerna försökt dölja vissa delar av kroppen den gången beskrev hon utförligt. Men nu litade hon på att dottern låste dörren ordentligt, för läkarens skull. Jag var inte lika säker men hade förstås fel.

En gång kom det också en annan skönhet till det här stället, en känd skådespelerska som skulle titta på en sommarstuga eller sommarstugetomt som var till salu. Den buttre fastighetsmäklaren sken då upp som en sol och begav sig iväg med henne i sin bil till någon plats långt bort. Förresten var det nog i hennes bil de åkte. Slapp han köra själv sparade han ju bensin, dessutom skämdes han över sin visserligen fabriksnya men billiga engelska skrothög, en Hillman, som hade ett stort gravrosthål på ena flygeln. Det var av en sådan dimension att han inte kom sig för att göra något åt det, bara svor över England och engelsmännen var gång han gick förbi bilen.

Varför skriver jag det här? Jag prövar om jag ska bli prosaförfattare i nästa liv. Och när jag nu ändå håller på kan jag berätta att jag i senare delen av detta liv mest bott i höghus. Framför dem finns det i regel också gräsmattor, där skönheter älskar att sola mer eller mindre avklädda, så snart solen visar sig. Men de befinner sig på större avstånd, så vill man titta närmare på dem får man ta fram en kikare. Det känns tryggt.

PS

Ett tips. Vill man lära sig vad konstiga svenska ord betyder är det bra att ta reda på vad motsvarande ord heter på finska. Jag är inte säker på att alla vet vad gravrost betyder; jag har aldrig vetat det förrän jag nu slog upp det i ett av mina svensk-finskspråkiga lexikon. Då fick jag veta att det på finska heter koupparuoste. Kuoppa är grop på finska och då kan man sluta sig till att gravrost är ett rosthål, inte ett ytligt rostangrepp. Eller har jag fel?