Öijer

Bland andra tillägnade dikter finns en till ovanstående poet i min bok Tillägnat, med och utan lov. Den bör ses som en hyllning, i alla fall om man jämför den med Övralidspriset, vilken förolämpning! Här är den:

Till den fula ankungen som blev svan

"Hans färg är ganska murrig, närmast brun",
skrev fågelskådarna, när de såg Öijer.
Och fortsatte: "Hans skepnad närmast röjer
en ankunge där innanför allt dun.

Mot lort folk kastar på´n tycks han immun.
Med väsningar han retar och förnöjer.
Halsen blir ganska lång, när han den böjer
upp emot tornet, skådarnas tribun."

Ja, det var då, nu har han vuxit opp
och blivit vit och möts blott av beundran.
Men några få står kvar där med en undran:
hur blev han plötsligt fågelvärldens topp?

Jag säger samma sak – det vete fan
hur det går till när ankan blir en svan.

Jag kunde tyvärr inte se eller höra hela programmet om diktaren i TV i går kväll: 
det kändes som om jag höll på att få mul- och klövsjuka, åtminstone det förra. 
Och det lär vara smittsamt. Men inget ont om programmet annars.