Dalin själv

Här kommer Olofs tvekan inför giftermål: Lättsjungen melodi 
finns i Gröna Visboken, även texten.


Kulna höst

Kulna höst med regn och töcken,
bara backar, torra trän,
ängar magra som en öken,
tomma fält och fåglaskrän,
isbelupna kärr och hagar,
mörkagång och hallastig.
Långa nätter, korta dagar
sägen: Skall jag gifta mig?

Horn, som krönt så många pannor
torde även kröna min.
Hustruns knorr samt knot och bannor
värre är än själva hin.
Skall jag tåla sura miner,
buller, harm och ordakrig,
vaggegods som illa viner.
Nej, jag vill ej gifta mig.

Tyst likväl: i kalla sängar,
roligt är att ha kamrat,
vacker flicka, vackra pengar,
vackra gods samt hov och stat,
vackra barn som ropa pappa –
ack, vad fägnad innerlig!
Kyssa, ta i  famn och klappa...
Jag tror väl, jag gifter mig.

Så står jag bland tvenne lågar
dock, jag tror jag låter bli!
Men, stor sak jag tror jag vågar:
lyckan står dem djärvom bi.
Flickor kom! ... Nej bliv man ute!
Ack, vart skall man vända sig!
Sist jag stannar i det slute´:
Gud vet om jag gifter mig!

Men ännu ett ord i laget!
Tänk, om jag då råkar på
en, som är av förra slaget,
huru ville det då gå?
Får jag ock av sista stycket,
och jag skulle änkling bli,
månn tro då mig hulpe mycket
giftermål och frieri.