En Harlequinromantisk innefolkskärlekshistoria (fast utan stormande lycka på slutet) är Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande" och därför extatiskt hyllad av detta folk, särskilt i storstan och särskilt i Stockholm. Mycket i den verkar som hämtat ur Sigge Stark-genren, fast uppgraderat och anpassat till sin speciella public, som sådana här avsnitt:
Hon kände att hon var utsvulten och köpte en vegetarisk korv i kiosken vid Hotel Mornington på Nybrogatan. När den var uppäten var klockan prick ett. Hon väntade två minuter till. Gick på hans gata och fram till hans hus. Ringde på. Han öppnade. Kramade henne tafatt och flackade med blicken.---Hon var urlakad men säll i varje por. Hon hade just hällt den rivna gruyèren i såsen, som i övrigt bestod av crème fraiche, vitt vin, paprikapulver och sky från stekt kyckling osv (Mycket god och dyr mat, vad annat kan man vänta sig i vår tid, med fullt av tiggare på gatan).
Att allt utspelar sig på Östermalm är förstås en orsak till framgången. De rätta gatorna och platserna nämns: Banérgatan, Karlaplan, Kommendörsgatan, Östermalms torg, Sturehof, Rönnells antikvariat osv men även Seven Eleven finns med och gör det hela litet folkligt. Kända personer citeras, Sonja Åkesson, Jan Myrdal och en del utlänningar, Camus t. ex., vilken upplevelse Främlingen varit.
Roliga och fler halvroliga formuleringar finns: Takdroppet hade börjat ifrågasätta sin framtid som istapp.
En kommenterande opersonlig väninnekör dyker emellanåt upp som ett slags bakgrundskör i ett antikt drama. Antagligen ska den fylla ett gap i den rätt innehållstomma berättelsen men jag kan inte se att den tillför något.
Givetvis finns det restaurang- krog- och barbesök i mängd, även fester och minglande. Där följande repliker kan utspela sig: - Det är mycket folk här. - Ja. - Hela kulturmaffian. (Huvudpersonerna räknas nog inte till maffian.)
När jag läser allt beröm som den här boken fått slår det mig hur ensidigt det är. Det är inte konstigt. Alla känner igen sig, de flesta har samma bakgrund, samma skolor, delar samma erfarenheter, har samma intressen, nästan samma jobb, något som ger dem prestige och (ibland) pengar. Boken handlar om dem själva, egentligen om deras tomhet. Och de som skriver om den måste berömma andra för att själva bli berömda.
Hur skulle boken tagits emot om man bytt ut gatorna och platserna på Östermalmstorg, Stureplan och och Kungliga biblioteket mot Buskaträsk, Humleknätt och Månsabo. Om man använt t. ex. norrländska dialektord i stället för innefolkjargongen i storstan? Om boken annars varit lika intelligent eller lika ointelligent? Kärlekshistorier kan ju utspelas även i glesbygden och kan vara värda en inträngande psykologisk analys även där – med andra fysiska uttryck utan kärleks- eller glömskeresor till Paris och Köpenhamn lite då och då hade de nog blivit intressantare Men med den bakgrunden hade boken nog utnämnts till årets pekoral eller snarare helt förtigits. Och den skulle definitivt undgått att nämnas i en massa twitters, inklusive Mats Strandbergs.
PS. Det finns en räddning för boken: att den uteslutande är en ironisk satir över det kulturmaffialiv som skildras, men inget tyder på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar