Till en diktarinna
Det skall ej längre ryta halva dan,
det sorgsna lejonet där vid din sida.
Sen du dresserat det till att ej strida
liknar det mest en harmlös grobian.
Rätt ömsint stryker du dess sträva man
och låter tankspritt fingrarna få glida
ner emot ögonen, de numer blida
och tomma, som en nästan släckt vulkan.
Du själv ser inåt, kanske ser du stan,
din ungdoms stad, som mest gav dig att lida.
Sedan kom kärleken och hela vida
världen dök upp med honom, en titan.
Lätt blev du fångad men i alla år,
brann alltid fritt en test utav ditt hår.
dikten är nyskriven och kan komma att omarbetas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar