I min senaste bok, Tillägnat, med och utan lov finns en dikt om Stagnelius, en om Erik Sjöberg (Vitalis) och en om Kar August Nicander. Den senare får ju dela monument med Stagnelius och hånas ständigt för det, eftersom han anses som en så obetydlig poet. En som hånade honom var Vilhelm Ekelund, som säger att han bluffade bra (däremot gillade han Sjöberg). En annan hånare var Gunnar Ekelöf, som i en dikt "På Maria körgård" säger att Stagnelius i graven vänder sig bort från Nicander, brusar upp ibland och ber att få slippa höra om hans italienresa och dryckesorgier.
Så tråkig och obetydlig som han alltid skildras var förmodligen inte Nicander, då skulle inte Sjöberg, som var skolkamrat med honom i Strängnäs, bibehållit vänskapen med honom under hela sitt liv. Kanske var tom Ekelund och Ekelöf tråkigare än Nicander. Den förre (som jag dock högaktar liksom den senare) verkar att ständigt ha varit sur över något och man fick akta sig så man inte fick en smocka: han blev ju också tvungen att fly landet sedan han gett en myndighetsperson på käften. Vad Ekelöf beträffar så kände jag en person som brukade besöka honom då och då, vilket han hade tillstånd till så länge han satt i ett hörn och inte sa ett ord! Jag skulle inte tyckt att en sådan värd var särskilt rolig.
Det är inte säkert att Stagnelius "vänder bort sitt fula ansikte", när Nicander drar någon rolig historia, som det påstås. Jag kan tvärtom tro att de har lite kul tillsammans. Kanske Svenska Akademin trodde likadant, när de beslöt att lägga de två i samma grav eller åtminstone slog ihop dem i ett monument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar