"En sund själ i en sund kropp?"

I min senaste bok, Tillägnat, med och utan lov, som är ute nu finns en dikt med ovanstående titel. Den börjar:

Var är du själ, du syns ej någonstans
i detta samhälle, där svetten droppar
pärlemorskimrande från nakna kroppar,
som tatueringar ger än mer glans.

Du har ju krympt – och vad har du att ge?
Var är din dikt, din konst och var all dyrkan
av något annat än den råa styrkan?
Och hörde man dig ens om något be?

Idén till dikten fick jag när jag såg ett reportage om den nya Friends Arena, ett miljardbygge. Här var man inte knusslig, för här gällde det kroppen och fotboll. Även grenar mindre än fotboll får sitt. Gäller det själen och poesi, som är den själsliga gren jag sysslar med, är det annorlunda. Den (poesin) förväntas helt sponsra sig själv, utan minsta bidrag någonstans ifrån.

Hur främmande det är att ge något stöd åt dikten kan man se i Stockholms stadsbibliotek. Där förväntas poeterna ställa ut det de skrivit (och oftast själva bekostat tryckningen av) utan att få någon ersättning. Den s. k. bokbasaren är närmast en förolämpning mot oss som skriver poesi. Jag har själv dumt nog lämnat några böcker dit men jag tänker ta dem därifrån. Om det skrivna är något värt borde det köpas in av biblioteket och ingå i utlåningsverksamheten, är det inget värt borde det inte få finnas där. Och det borde finnas någon som kan bedöma vad som är något värt, men den inköpande personalen är i stort sett bara en censurmyndighet, som dessutom bestämmer vad som ska köpas in på alla filialerna. Alla som ställer upp på uppläsningar förväntas också göra det utan ersättning.

Men själen är kanske inte så viktig i dag som när tanken om en sund själ i en sund kropp formulerades?  I den förra regeringen var idrott och kultur sammanslagna, vilket säger en del. Kanske tatueringarna på idrottsmännens kroppar räknades som kultur, något själsligt, rentav poetiskt? Nu är kultur och idrott skilda åt, vilket är bra, men kommer det att göra någon praktisk skillnad.