"Begriplig dikt som manifest"

Under denna när det gäller diktinnehållet inte så värst upplysande rubrik finns i Tidningen Kulturen en annars fin recension, signerad Bertil Falk, av min senaste diktsamling "Den röda fågeln som satt i mig". Jag har ingenting emot att bli karakteriserad som en som skriver lättförståelig dikt, men någon "programförklaring" i den vägen utgör inte den här samlingen. De flesta av dikterna i den skrevs för flera decennier sedan, då den s. k. nyenkelheten fortfarande hos många var mode, och skulle jag ha manifesterat mot något då hade det snarast varit mot det förenklade sättet att beskriva verkligheten i dikt. Vad jag senare kommit att reagera mot är det tydliga "tvånget" hos en del att mystifiera texten, d. v. s. att sätta in enskildheter i den som är sammanhangslösa och omöjliga att förstå och som inte tillför något till upplevelsen. Bara få diktare kan i få dikter kombinera disparata iakttagelser och ting på ett sätt så att dikten blir "stor" utan att man kan förklara varför. Här är som exempel en kortdikt av Gunnar Björling:

Snön och som på en skogsstig
vit
i rymd ett sus
och här
och för en timme sedan
och tassande en liten ljusbrun hund
och som stjärnor blänker täckta lyktors ljus
snart ökar blott i rymden stormvinds brus
snön och som på en skogsstig
vit.

Dikten är från "Angelägenhet", 1940, och möjligen är de täckta lyktorna och annat inspirerat av krigssituationen, men det behöver man inte veta för att få en stark upplevelse av dikten.