"All konst är politisk"

Bloggen har varit utan inlägg ett tag på grund av "omständigheter".  I fortsättningen, när jag nu återupptar skrivandet, ska jag inte lägga in dikter och sån skit utan tala om vad jag äter till middag, hur dags jag går och lägger mig på fredagarna och på söndagarna, att jag tänkte åka till Huddinge men ångrade mig av någon anledning som jag glömt osv. (Kanske sådant rentav föranleder en och annan intelligent kommentar.) Dessutom blir det nog ett antal fåniga artiklar om konst, politik och liknande.

"Nedanstående är föranlett av Magnus Ringgrens kritik av Radioteatern  4/2 2014 i Aftonbladet och Stina Oscarsons försvar av den 12/2 2014, "All konst är politisk", i samma tidning.

"All konst är politisk"

På ungefär samma sätt säger andra: allt är kultur. Uttrycker man sig så är ju vidare åsiktsutbyte meningslöst. I själva verket finns det ju mer eller mindre av allting i allting. Och det borde vara om det man diskuterar.

Stina Oscarsons val av en szymborskadikt som svar på Magnus Ringgrens kritik av Radioteatern för att vara okonstnärlig gör det lätt att förstå vad saken gäller, utan att man är närmare insatt i radioteaterns program. I dikten "Rampfeber" av Szymborska finns hennes syn på modernt och traditionellt när det gäller poesi, skillnaden är nog inte så stor mot teater; följande är delar av dikten (hon är tydligen inbjuden för att läsa inför publik):

I prosan kan det finna allt, också poesi,
men i poesin får det bara finnas poesi -

För att stämma med affischen där den annonseras
av ett stort och jugendslingrande P,
invävt ibland strängarna på en bevingad lyra,
borde jag snarare flyga än gå -

Och kanske hellre barfota
än i skorna från Chelmek
med klamp och knarr
som en klumpig änglavikarie -

Om ändå klänningen var längre, mera svepande,
och dikterna inte kom ur väskan, utan direkt ur ärmen,
festdikter, paraddikter, högtidsdikter,
från bing till bång,
ab ab ba -

Och där på podiet lurar redan bordet, 
ett spiritistiskt visst, på förgyllda ben,
och på bordet ryker ljuset i staken -

Till sist kommer det också något om en "bakgrund av en purpurridå med violetta fransar". Hela dikten är som synes ett hån mot traditionell dikt, som tydligen för henne är bara rimmat trams, dessutom uttrycker den ett förakt mot dem som bjudit in henne och företräder en sådan poesi (tycker Oscarson dessa liknar "vita medelålders män"?) Varför med denna snipiga, näsrynkande inställning ställa upp för att läsa, varför tog Szymborska mot nobelpriset i en församling som hon måste ha avskytt? För övrigt är det svårt att förstå att man i slutet av 1900-talet kan tycka att "i poesin får det bara finnas poesi"; sedan mitten av 1900-talet är det ju tvärtom, att i poesin får det bara finnas prosa.


Med andra ord: jag antar att Stina Oscarson tycker som Szymborska, eftersom hon tydligen delar åsikt med henne, och alltså tror att den konstfullhet som Magnus Ringgren vill ha i teatern bara är lite mer bingbång och parad på teatraliskt vis. I så fall borde han tagit i lite hårdare i sin kritik för att svara upp mot hånfullheten som implicit finns i försvaret.