Om tvångströjor

Epistel nr 64

Som egentligen är en "sång", tillkommen ett par, tre årti-
onden före millennieskiftet under det bistraste av klimat


Sov, Amaryllis! Blunda min lilla!
Ingen kan stilla
vinterns nöd.
Härjat och pinat
vårdträdet tvinat,
havet är sinat,
rosen död.
Amaryllis, vintern är en fasa,
gnolar någon är det om en trasa!
Snövidunder vakna upp och rasa
rodnar för vinden i askan en glöd.

Sov, men i drömmen längta till stunden
åter i lunden
göken gal!
Sånger då ljuda,
blommor oss skruda,
böljorna bjuda
upp till bal.
Amaryllis, dröm att papegojan
tystnat i den gråa, trista kojan.
Dröm att jag, när solen har smält bojan,
fri som en vindelälv far i din dal.


Vad "det bistraste av klimat" syftar på är 1960-70-talens poesiklimat (vilket
väl inte behöver påpekas för klyftiga läsare). Det förbjöd traditionella ämnen och
former för poesi och tog död på lusten att utsmycka och fabulera. "Vardagsklimatet",
som uppstod under denna tid, råder i mångt och mycket än. Det var då som be-
greppet de bundna formernas tvångströja (eller tyranni) formulerades och det upp-
repas fortfarande överallt; senast såg jag det i Sv. D:s recension av Carl-Göran
Ekerwalds bok "Sigridiana". (Ekerwald sades vara fri från denna tvångströja, även
om han rimmade lite här och där.)

Jag frågar: upplever någon en tvångströja i Bellmans "Opp, Amaryllis" eller ens i
min kortare pastisch på sången? Jag själv upplever en mycket större frihet i såväl
Bellmans som många andras formbundna diktning, än i det mesta av det som nu ges
ut och kallas fri vers. Jag vet att jag inte är ensam om att se tvånget i det obundna
skrivandet. En konstnär, Claes Jurander, skriver till mig: "Jag har en känsla av att
poesi i bunden form är på väg tillbaka. Inte bara för att trender kommer och går utan
mer för att många upplever att friheten paradoxalt tycks öka genom att det finns reg-
ler och förbehåll."

Man kan undra varför just poesi skulle behöva vara fri från form. Allt i naturen är
formbundet, solen och månen är klotformiga och söker inte bryta sönder sig i bitar
eller göra sig kantiga. De flesta blommor vill när de växer utveckla de speciella former
de under årtusendena fått, när de muterar är det mest en olyckshändelse. Andra
konstnärer än poeter liksom skickliga hantverkare håller sig till mycket som är nedärvt
utan att det betraktas som mossigt, målares tavlor är nästan alltid rektangulära och in-
ramade, natursten, som borde vara vacker i sig själv slipas, ges glans och infattas,
möbler tillverkas i formbundna stilar. Bara i poesin är allting bäst om det inte liknar
något känt, naturligt, bearbetat eller nedärvt. Denna poesins så omhuldade frihet, är
mums för många, inte minst för dem med dåliga pennor, och har lett till ett märkligt men
i själva verket rätt självklart förhållande: antalet som skriver "poesi" har aldrig varit
större än nu (när alla tycker det är lätt som en plätt att få till något), medan antalet
som köper en diktbok är nästan utraderat, eftersom ingen väntar sig att finna något av
värde i en sådan bok.  I bokhandeln och i biblioteken förpassas lyriken numera till
skamvrår. Det här gäller förstås inte bara böcker tryckta på papper.
---------

Fortsättning följer (kanske) där jag närmare ska utveckla vad som är ofritt i obunden
dikt: redan att man knappt får skriva bunden dikt eller ens kan tala om sådan annat
än med användande av negativa termer som tvångströjor och liknande är ju en ofrihet.

PS Det finns givetvis bra dikt som inte följer formella mönster eller är rimmad. Man kan
ju skapa fin dikt med många medel, ett lyckat metaforspråk t. ex. Men är inte detta
också förlegat, liksom det mesta som ger dikt något egentligt innehåll?

Pastischen ovan är från min bok "Fredman går igen..."