"Bring up the bodies" heter en bok av Hilary Mantel, som fått årets Bookerpris. Den handlar om Henrik VIII:s tid, främst om Thomas Cromwell, kungens närmaste man, men två andra som nämns är Thomas Wyatt och Henry Howard, Earl of Surrey. Dessa båda introducerade sonetten i England och jag har skrivit om båda och tolkat några av deras dikter för en samling jag planerar med främst kärleksdikter från fem sekler på engelskt språk. Så här ser det jag har skrivit om Henry Howard ut på nuvarande stadium.
Henry Howard, Earl of Surrey
Henry Howard, The Earl of Surrey, 1517-1547, introducerade sonetten i England tillsammans med Thomas Wyatt och var den som gav dikten den s. k. Shakespeareformen, med ett förenklat rimschema och en avslutande kuplett. Dessutom var han den förste i England att skriva blankvers; denna orimmade, femtaktiga diktform använde han i sin översättning av Vergilius epos Aeneiden.
Henry Howard hörde till de förnäma släkterna med anknytning till hovet och var kusin till Anne Boleyn och Catherine Howard, två av Henrik VIII:s fruar, vilka båda blev avrättade. Även Henry Howard gick samma öde till mötes, på tvivelaktiga grunder anklagad för stämplingar mot kungen och ätten Seymour, till vilken den tredje av Henriks drottningar hörde; hon hette Jane Seymour och dog året efter att hon fött sonen Edvard (VI). Ett av "bevisen" på hans brottslighet var att han i sin vapensköld fört in emblem han inte ägde rättighet till och som hade anknytning till kungahuset. Fadern till Henry, som också var dödsdömd, räddades genom att kungen hann dö innan avrättningen hann verkställas.
Henry Howard hyllade den ett femtontal år äldre Wyatt i några dikter men anses vara den skickligare och elegantare av de två. Hans dikter, som inte kom i tryck förrän efter hans död, handlar oftast om kärlek, mestadels olycklig. Bekymmer, smärta, sorg, elände och plåga är vanliga ord i dikterna. I en av dem, som handlar om Skönheten, som gjorts så skör av Naturen, heter det:
Dangerous to deal with, vain, of no avail;
Costly in keeping, past not worth two peason;
Slippery in sliding, as is an eel´s tail.
(ung.: farlig att handskas med, fåfäng, till föga nytta, dyr att bevara, försvunnen ej värd ett öre, hal när den glider iväg, som stjärten på en ål)
Shakespeare, med samma känslighet och ett liknande djärvt bildspråk, kan ha haft mer än den speciella sonettformen och blankversen att tacka den olycklige earlen av Surrey för.
Två sonetter
Sätt mig där solen har förbränt allt grönt
eller där ingen sol kan smälta is,
i fult, trist landskap eller i en skönt,
med någon dåre eller med en vis!
Sätt mig som bonde eller också kung
i lång, mörk natt eller i kort, ljus dag,
i vårlig väderlek, som rask och ung
eller i höstens stormar, gammal, svag!
Sätt mig på höjder, slätter, på ett hav,
på jord, i himmel, kasta mig till Hel!
Sjuk eller frisk, som fri man eller slav,
ond eller god - tills jag av död är stel,
vill jag bli hennes, blott med älskarn´s roll
mig låta nöja, är än hoppet noll.
Hur allt blev stilla, allt som förut stred!
Himmel och jord går ostörda till ro.
Var fågel tystnar, rovdjur håller fred,
snart rullar nattens vagn på stjärnors bro.
Havet är lugnt, dess vågor slutat slå;
hur olikt mig, som plågad av begär
ser för min blick den bild av henne stå,
som nu var natt min sinnesro förtär.
Dubbel är känslan, vällust än, än ve,
av ljuva tankar är jag fylld ibland;
dock av mitt öde tvingas jag att se,
hur jag föröds alltmer i åtråns brand.
Sjuk får jag leva, vad har jag för val;
kall är ju hon, som lindra kan mitt kval.
(A Complaint by Night of the Lover Not Beloved)
Intressant!
SvaraRadera