En dikt av Solja Krapu

Hur kunde du

Hur kunde du!

inte bara glömma
utan också förneka
allt du sagt
allt du lovat
Som den där gången
– har du glömt? –
du sa:
Goddag
Så där bara: Goddag
Ungefär som
att du skulle önska
att jag skulle ha en god dag liksom
att just jag skulle ha en
god dag

Eller:
Hej på dig, du!

"Hej på dig, du!" sa du
– minns du? –
Som att
hej på just
mig
liksom!

Har du glömt allting redan
allt som du sagt till mig
som den där gången
– jag minns det så tydligt:
det hade just slutat regna,
ljuset föll in genom fönstret –
du sa:
Vill du vara snäll... nånting
Visst
ville jag vara snäll

Jättesnäll! Hela tiden!

Och i kafeterian:
Får det lov att vara mera?

...

Ja-a
Mycket
mera

Och mitt vackraste minne
på blanka förmiddagen
– på arbetstid! –
du ställde mig frågan:
Va é klockan?
Just det!
"Vad är klockan!"
Ungefär som att:
Vad är klockan slagen, är det dags nu,
är det rätt tillfälle, är det vår tid nu, typ!

Hur kunde du bara förneka allt
och låtsas oförstående
när jag sa att det var ömsesidigt!

Men jag glömmer inte
Och jag tänker inte radera
det där korta och sakliga meddelandet
som du undertecknat med ditt namn och
"m v h"
med... vänlig... hälsning

"Goddag"
"Hej på dig du"
"Vill du vara snäll..." nånting
"Får det lov att vara mera"
... och
"Va é klockan"


Dikten finns i  Jag behöver busschauffören, utkommen i Alfabeta pocket.
Solja Krapu-Kallio är en av femti som porträtterats i min bok Poetiska 
porträtt – i svartvitt med sonett.