Från "Tillägnat, med och utan lov"

Till renässansens ädlingar

En äventyrlig samling, ni de höga
från tiden som man kallar renässans.
Än sågs ni bugande i hövisk dans,
än fick ni er i krigens blodbad löga.

De främsta av er hade även öga
och öra för skön dikt, ja segern vanns
också med pennan: om talangen fanns
föll särskilt damerna för er till föga.

Hur olikt emot nu, när ingen sätter
på höviskhet eller på dikter pris.
Nu triumferar man på annat vis,
helst med en golfboll, glömda är sonetter.

Skön dikt skrev Raleigh på sjörövarrutt.
Nutidens hjälte slår en lyckad putt.

The U. S. Giant

Jätten

Han sträcker armarna mot öst och väst,
i tron att han behärskar hela jorden.
Och han är inte särskilt blyg i orden,
som alla verkar säga: jag är bäst!

Det händer att han måste byta kläder,
men av kostymer har han blott två par,
som anses passa åt en sådan karl
och som tros hålla stånd i alla väder.

Tvåtusensexton var ett sådant år,
då han, gömd bak en skärm, fick byta om.
Då hände något pinsamt – jätten kom
fram och sågs tappa byxan, plötsligt står

han där generad, ja till hälften naken.
Ett rostigt bälte, det var hela saken!

Ännu ett uppnosigt porträtt

När jag träffade xxxx och han bar stadsbudsmössa nr 14

Din stadsbudsmössa tycks en aning stor
och ner på näsan skulle den nog glida,
om inte öronen stod ut så vida;
tacka din far för det eller din mor!

I nattmössa finns det en del som tror
att dikt ska skrivas, det vill jag bestrida!
Nej, rim blir skönast om man dem får smida
i stadsbudsmössa, fråga broder Tor!

Du har fått nummer fjorton, det beror
nog på att du sonetter gott kan lida.
Själv skriver jag ju såna, sent och tida
om varjehanda, inte blott amour.

Förlåt en fråga: har du rimmat fjorton
som jag i nödfall någon gång på stortån?


Dikten finns i min senaste bok Poetiska porträtt – i svartvitt med sonett.
Ytterligare upplysningar på prosa om både poeten och stadsbudskåren 
finns i boken, tillsammans med en stor, sällan visad bild på poeten. Köp
boken eller be ditt bibliotek ta hem den, helst i pappersform.

Ballongracet

En ballong i racet

Den syddes hop av mycken expertis
och tycktes skönare än andra gånger.
Helt säker var den, tryggast av ballonger,
och kunde motstå både eld och is.

Upp mot det blå steg den på vanligt vis.
Folk stod på gator, hustak och balkonger
och skrek och vinkade, sjöng segersånger.
I detta race fanns blott ett enda pris.

Då hördes det ett misstänkt, konstigt ljud;
var inte allting som det borde vara?
Det pyste mer och mer, nu var det fara,
javisst, ballongen dök – en skälm till gud

lät några, som ej mycket brukar grubbla,
sy in en rostig spik i denna bubbla.

Valet

Valet

Det var en riktigt dålig komedi,
med lite innehåll, men desto mera
av slapsticks, skrämskott, spegelfäkteri.
Thalia tycktes som begravd i lera.

Ja, borta var all klokhet och espri,
fast hennes trupp med fint vett kan agera.
Nu blev allt pajkastning och fåneri;
vad hände, varför fick hon ej briljera?

Trumpen och modfälld gick hon till Oraklet
och frågade: blir jag nu ställd till svars
för fiaskot, särskilt slutet på spektaklet?
Svaret var: ja, men slut är denna fars

och alltför sent för dig att känna ånger.
Be nu Melpomene om sorgesånger!


Thalia är komedins musa, Melpomene tragedins och sorgesångens.

Ett porträtt

Till porträttet av en gammal förnäm
ämbetsman, poet mm

Vad föranledde detta ditt porträtt,
som bör ha kostat dig rätt stort besvär?
I mörka glasögon ter du dig där
som ett bak kritstrecksränder dolt skelett.

Var sak tycks ordnad fotografiskt rätt:
benen i kors och armarna isär,
slipsen väl knuten, käppen som du bär
för stunden vilande mot knäet lätt.

Förnäma ämbeten som du beklätt
ger elegans, av den har du en air.
Även cigarren skapar karaktär
– leker du dandy, en på glans ej mätt,

som trotsigt klätt sig i gåbortkostym,
för viktig att försvinna anonym?


I boken Poetiska porträtt – i svartvitt med sonett finns denna
sonett kompletterad med åtta rader finstilta noter och ett hel-
sidesfotografi av den omskrivne, en av många som  "porträtteras
uppnosigt utan smicker" för att citera en läsare. Köp boken!

Kärleksdikt om en president

När syrener sist stod i blom i trädgården

1

När syrener sist stod i blom i trädgården
och den stora stjärnan sjönk tidigt på västerhimlen om natten,
sörjde jag och skall sörja varje återkommande vår.

Evigt återkommande vår, trefaldighetstid, beständigt för du med dig
blommande syrener och stjärnan som dalar i väster
och tanken på honom jag älskade.

2.

O mäktiga i väster fallna stjärna!
O nattliga skuggor – O trista, tårfyllda natt!
O försvunna, stora stjärna – O det stora mörker som döljer stjärnan!
O grymma händer som gör mig maktlös – O min hjälplösa själ!
O hårda omgivande moln som inte vill ge min själ fri.

3.

På planen framför en gammal bondgård, nära det vitmålade staketet
står syrenbusken högväxt med hjärtformade, djupt gröna blad,
med en myckenhet blommor, som lyser skönt, med den starka doft jag älskar,
med blad, vart och ett ett mirakel – och från denna gårdsplanens buske
med dess utsökt färgade blommor och hjärtformade blad, djupt gröna,
bryter jag en blommande kvist.

4.

I sumpmarkens ensliga tillhåll
hörs en skygg och osynlig fågel drilla en sång.

Ensam denna trast,
en tillbakadragen eremit, som undviker bebyggelsen,
och sjunger en sång för sig själv.

Sång från en blödande hals.
Sång: av döden givet liv, (för väl vet jag, käre broder,
fick du ej sjunga skulle du förvisso dö).

5.

Mitt i våren, över land, genom städernas mitt,
på byvägar, genom gamla skogar, där nyss violerna
     stack upp ur marken som prickar i det murkna,
över fälten av gräs vid sidan av vägarna, över det ändlösa
     gräset,
förbi det gult uppspirande vetet, varje grodd från sitt hölje i
     de mörkbruna fälten uppkommen,
förbi äppelträd blommande i rött och vitt i fruktträdgårdarna,
bärande ett lik till viloplatsen i en grav
färdas, natt och dag, en kista

6.

Kista som passerar på byvägar och på gator,
dag och natt, med det stora molnet mörkt över land,
med de svepta flaggornas pompa, med städerna draperade
     i svart,
med Staterna själva uppställda som kvinnor i sorgflor,
med långa och vindlande processioner, med nattliga facklor,
med oändliga mängder bloss, med det tysta havet av ansikten och
      de blottade huvudena,
med den väntande depån, den anländande kistan och de allvarliga
     ansiktena,
med rösterna sjungande sorgsånger runt kistan,
med svagt upplysta kyrkor och de skälvande orglarna – där, mitt
     bland dessa färdas du,
med de klämtande, klämtande klockornas eviga klang.
Här, kista som sakta passerar,
ger jag dig min syrenkvist.

Från Leaves of Grass av Walt Whitman, om den mördade presidenten Lincolns
sista färd från Washington till begravningsplatsen i födelsestaden Springfield
i Illinois. (min översättning)