John Keats: When I have fears that I may cease to be

Sonett av John Keats

When I have fears that I may cease to be
   Before my pen has gleaned my teeming brain,
Before high-piled books, in charactery,
   Hold like rich garners the full ripened grain;
When I behold, upon the night´s starred face,
   Huge cloudy symbols of a high romance,
And think that I may never live to trace
   Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
   That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the faery power
   Of unreflecting love; then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.



När jag är rädd mitt liv har gått förbi,
innan min penna samlat hop vart strå,
som hjärnan strör och kornen sparats i
böcker – som lador man ser fulla stå.
När jag i nattens stjärnanlet ser drag,
dunkla symboler i en hög romans,
och tänker: deras skuggor skall ej jag
få jaga, gav magiens hand en chans.
Och när jag vet, du stundens vackra vän,
att jag ej någonsin skall se dig mer,
ej av din fekraft bli förförd igen,
då, från min strand i vida världen, ser
jag kärlek, ära, allt som mig var skänkt ,
bli till ett intet och i mörker sänkt.

(ofärdig tolkning till svenska)