Höstdikt

Hösten

Jag älskar hösten, den sensuella årstiden,
då bonden strör gödsel, som var det kärlek
över stubbåkrarnas grovporiga hud,
då karl johansvampar skjuter upp ur marken
svullnande som manslemmar,
då träd till sist ger ger tappt för sin natur
och skrudar sig i några dagars guld och rött,
för att snart i stormens yra slita av sig blad för blad
och plötsligt stå där skamlöst nakna.
Hösten är årsriksdagens bonde,
som våren är dess adel,
och jag älskar honom, när han stoppar pipan full
och röker sina sura löv,
eller går över åkern klädd i molnens gråa vadmal
bort mot skogens matta, över gungflybäddar
där tranbär, hagelkorn rödfärgade av  blod,
ligger strödda över alla tuvors fullstoppade dynor
och lyser upp mot himlens lada, som snart skall bärgas full
av mörkrets mjuka halm och alla stjärnors sädeskorn.

(gammal dikt, tillhör skrivbordslådan)