En dikt om Skönheten

Skönheten

Som hjältinnan
i ett av dessa stycken
som spelas upp i drömbildsvärlden
stod du på stranden
naken
lik pärlan
nyss fallen ur sitt skal.
O syn för gudar!
Själva havet miste all sin glans
och vågorna förstummades.
Vassen böjde huvudet för dig
och sanden
gjorde hålor
där din fot gick fram.
Bara vinden
hade all sin djärvhet kvar,
tog fatt ditt hår och strödde solguld
i dina lockar.
O dårskap
men jag trodde
att också jag var vind
och reste mig och tog ett steg mot stranden
och ännu ett
och blundade för att få mod
att plötsligt rusa fram.
Då
när benen sviktade
ty jag trodde mig helt nära,
då, när jag på nytt såg upp
var du försvunnen.
Slungad upp ur havet
hade du nu åter
kastat dig i armarna på höga, stolta
vågor.

--------

Så med all skönhet
– försvunnen, kom du alltför nära.
På avstånd, som en fjättrad,
skall du med smärta njuta hennes åsyn
men famna henne blott i drömmen.


Ovanstående dikt skrevs antagligen på 60-talet, i den epok då Bäckström et consortes 
höjde rösten för s. k. nyenkel dikt – vars ingredienser bestod av bland annat "söt och sur 
mjölk, omeletten, mjukosten och margarinet" – ett upprop, vilket som bekant inte klingade 
ohört. Nu, när den mesta dikten snarast är lite plockepinn med ord, med tvångsmässigt 
instoppade obegripligheter, skriver jag gärna formbunden dikt och oftast rimmad.  –  Eja, 
att man inte ständigt vore en man i otid!