Gratulation

Till N-L, 90  år

För tio år sen skrev jag balladen
och en herr O-son, här uti staden.
Då var han ung, bara åtti år.
Han har växt till sig. Vad tiden går!

Precis som då är det bister vinter
och några halkar och andra slinter.
Ja, jag vet en som på näsan dök,
för det var osandat i hans kök.

Då fick han komma till Karolina.
Först tyckte han att hon var en pina.
Men hon kan göra en kille hel,
som brutit ben – och det gör en del!

Hans nästa anhalt blev Bättringsvägen.
Där är han nu, fastän angelägen
att byta bostad endera dan.
Hans favoritväg är väldigt Plan.

Bland barn och barnbarn och barnbarnsbarnen
finns det en Henny, hon bor vid Kvarnen.
(Tro inte att hon är mjölnerska!)
Hos allihop trivs han också bra.

Nu ska jag titta i kaffesumpen!
Syns där en trädgård? Ja, där är pumpen!
Det lyser grönt för nu är det vår
och bak ett plank skymtar silverhår.

Det måste vara en som jag känner,
javisst, N-L, som ibland perenner
och andra blomster går som förut.
Jag bilar dit ser jag nu. Tut! Tut!

Där ser jag bordet med kaffekoppar
och damejeanner som står och ploppar.
Allt syns så tydligt! – Vi sätter oss
och börjar prata som förr förstås.

Vad sumpen visar förutom detta,
det tar för lång tid att här berätta
Men allas framtid är mycket ljus
i både villor och hyreshus.

Och många år än för N-L väntar.
Om tio år sitter jag och präntar
på nytt en visa och den blir låmg.
Etthundra strofer får denna sång!

Men denna gången... det är då själva...!
Hur än jag gör blir det bara elva!
Så denna strof får bli röd och grann.
Nu hurrar vi för en vuxen man!

Denna privata visa nedtecknas här för att den kanske kan inspirera någon
att skriva liknande grattis-sånger. Melodin är enkel och alla kan den: Apla-
dalsvisan eller som den också kallas Värnamo-visan. – Löftet om hundra
strofer behövde aldrig infrias, eftersom N-L, som tyckte om att leva, bara
blev 95 år. Karolina = Karolinska sjukhuset.