Things British

An English poet

Andrew Marvell (1621-78), a friend of Milton, lived in the troubled period of the Commonwealth and the Restoration. He wrote poems in praise of Cromwell, but could continue a political career after the Restoration. His fame as a poet rests chiefly on his earlier poems, unprinted until 1681. He was on official business in Sweden, when Christina was queen of the country, and presented her with a poem in Latin. "To his coy mistress", the poem you can read here, is said to have been written for another girl. (The translation into Swedish is my own.)

Andrew Marvell (1621-78), en vän till Milton, levde i den tid av oro då republiken under Cromwell tävlade med kungadömet om makten. Han skrev dikter som prisade Cromwell, men kunde fortsätta en potitisk bana efter kungadömets återinförande. Hans rykte som poet vilar huvudsakligen på hans tidigare dikter, tryckta först 1681. Han var på ett officiellt uppdrag i Sverige under drottning Kristinas tid och förärade henne en dikt på latin. Dikten "Till hans blyga väninna", den som finns här i både engelsk och svensk version (min tolkning), skrevs dock troligen för en annan flicka.

TO HIS COY MISTRESS

   Had we but world enough, and time,
This coyness, Lady, were no crime.
We would sit down, and think which way
To walk, and pass our long love´s day.
Thou by the Indian Ganges´ side
Shouldst rubies find; I by the tide
Of Humber would complain. I would
Love you ten years before the Flood,
And you should, if you please, refuse
Till the conversion of the Jews.
My vegetable love should grow
Vaster than empires and more slow.
An hundred years should go to praise
Thine eyes, and on thy forehead gaze;
Two hundred to adore each breast,
But thirty thousand to the rest;
An age at least to every part,
And the last age should show your heart.
For Lady, you deserve  this state,
Nor would I love at lower rate.
   But at my back I always hear
Time´s winged chariot hurrying near;
And yonder all before us lie
Deserts of vast eternity.
Thy beauty shall no more be found,
Nor, in thy marble vault, shall sound
My echoing song; then worms shall try
That long-preserved virginity,
And your quaint honour turn to dust,
And into ashes all my lust:
The grave´s a fine and private place,
But none, I think, do there embrace.
   Now therefore, while the youthful hue
Sits on thy skin like morning dew,
And while thy willing soul transpires
At every pore with instant fires,
Now let us sport us while we may,
And now, like amorous birds of prey,
Rather at once our time devour
Than languish in his slow-chapped power.
Let us roll all our strength and all
Our sweetness up into one ball,
And tear our pleasures with rough strife
Through the iron gates of life;
Thus, though we cannot make our sun
Stand still, yet we will make him run.

Till hans blyga väninna

   Om vi haft tid tillräcklig, blott,
vore din blyghet inget brott.
Då satte vi oss, du och jag,
planerande vår kärleksdag.
Du skulle gå vid Ganges älv
och leta pärlor och jag själv
längta vid Humber, där jag stod
redan långt före Noas flod.
Allt skulle du få neka mig
tills varje jude omvänt sig.
Min kärleksplanta skulle gro
till ett imperium i ro.
I ett helt sekel skulle jag
beundra dina anletsdrag.
Till bröstens lov gick det åt två,
ett sekel skulle vart bröst få,
men trettitusen år det tog
att prisa allt, främst hjärtat nog.
– Min vän, en sådan offergärd
och så lång dyrkan är du värd.
   Men bakom mig jag ständigt hör,
hur tidens vagn allt närmre kör
och framför oss, så långt jag vet,
finns öknar blott och intighet.
Din skönhet skall bli glömd en gång
och eka skall ej snart min sång
i gravens valv, där mask förtär
den oskuld du bevarar här.
Din dygd skall vändas i förlust,
bli stoft och aska som min lust.
Är den än skön, en marmorgrav,
blir famntag i den aldrig av.
   Därför, när  nu din ungdoms hy
skimrar som dagg i morgonsky
och när din själ är fylld av glöd
och varje por av längtan röd
 – kom, låt oss leka, som vi kan,
bli rovfåglar, som åt varann
från Tiden rycker bytet loss,
det en snål värld vill neka oss.
Låt av vår kraft, som sjuder het
rulla en boll av ljuvlighet
och slita i en våldsam dust
ur livets järngrepp all vår lust.
Får vi ej solen att stå still
så skall hon snurra som vi vill!