Svinborstnatt

En av dem jag porträtterat i min senaste bok Poetiska porträtt – i svartvitt med sonett är Elsa Grave, som växte upp i ett skånskt sotigt gruvsamhälle. I en av hennes tidigaste diktsamlingar Bortförklaring finns den "orena" dikten Svinborstnatt, som jag i min bok valt att speciellt nämna när jag försökt skildra hennes diktning. Slutet på Graves dikt lyder sålunda:

svinborstnatt,
och kvalmig lukt i stian,
suggan sover i sin vrå,
drömmer tunna blåmjölksdrömmar,
varma som buljong – –
kanske ligger djupt på botten
någon drunknad gammal godbit.

Min sonett lyder som följer:


Till Elsa Grave

Rök, damm och sot låg över allt det gröna
i barnets land – blev det en ful relikt?
I "Slutförbannelser" och sådan dikt
finns det dock glimtar även av det sköna.

Målartalangen ville du utröna
men orden blev för dig av större vikt.
En tagg i dumhetens jämntjocka skikt,
sån är din dikt – ej till för att belöna.

En gång som balpanelens unga höna
försvann du osedd ut i natten kvickt.
Då ledde Musan dig förunderligt
till stian där du fann din stora skröna:

om suggan, som för kultingarna ömmar
utan att avstå sina svinborstdrömmar.

Finstilta texter på prosa om Elsa Grave och hennes diktning
finns dessutom under såväl sonetten som fotografiet på dik-
tarinnan, taget av Gunnar Harding.