Möte i skogen (Småland, Linné)

Möte i skogen

Jag gick till skogen. Solens värmeljus
brann kvalmigt hett i Junis torra hus
och luften stod helt stilla. Ingen vind
sågs rista någon spindels gallergrind.

Vad asparna var tysta denna dag!
Hängbjörken stod som tyngd av värmeslag.
Förslöad låg på vägen ormens ring,
som ett av trollen kastat prydnadsting.

Blodrot och ljung fanns på en dikesren
där torpet legat, inklämt mellan sten.
Av hjärtansfröjd fanns inte längre spår
och själva grunden var ett nässelsnår.

Nu till en myr som svårmodsdrabbad teg.
Som tunga suckar hördes mina steg.
Från porsen kom en doft av offerrök
och sländan, magisk, mig med vingen strök.

Jättarnas hemvist var en bergig trakt,
bohemiskt vild, med klyftor och med schakt.
Som rester från en slarvigt äten rätt
låg brutna grenar, hela trädskelett.

Till källans plats, ett skuggigt paradis,
kom jag till slut. Jag satt på utbrett ris,
i skvattramdoft, vid kallors vita ljus,
som i en krypta till ett heligt hus.

Jag drack ur källan, av dess överflöd
och åt helt långsamt mitt medhavda bröd
vid grågranen – bland skogens menighet
stod han där biblisk, nästan en profet.

Trött av min vandring sov jag mot dess rot
och drömde snart om skogspyrolors klot
och duvkullornas hela stjärnevärld:
i blommors rymd gick jag på vandringsfärd.

Intill en stig såg jag en äldre man.
Han tycktes rastlös. Vad hans ögon brann!
Nu sprang han framåt, vidrörde en rygg
på någon skepnad, som strax flydde, skygg.

Så satte han sig, svettig, ned på huk,
knäppte upp rocken, slängde sin peruk
och i hans händer skimrade en tråd,
ryckt från den flyende, hans kappas våd.

Vad gjorde han? Broderade en sten!
Det doftade. Jag såg ett rosa sken,
klocklika pärlor på ett ljusgrönt garn.
Och nu log mannen, lycklig som ett barn.

När han var färdig följde han mig åt.
Om märkligheter i en fåglalåt,
om insekter och moln och hyssekrut
kunde han tala, tala utan slut.

Hur allt var ordnat, vist och underbart,
redde han ut på enkelt språk och klart,
tills vi helt plötsligt stod framför ett sår
mitt i naturen, lik ett monsters spår.

En skövlad ås! – och han stod länge stum
vid detta hån mot Guds mysterium.
Blott människan vet ej sin rätta art,
sa han och gick. Jag rös, klarvaken snart.


Hyssekrut: en gång en småländsk benämning på ett slags lummer. Sporerna av
lummerarter (kallade nikt i apotekssammanhang) brinner torkade explosions-
artat ungefär som tomtebloss, var alltså som ett krut man kunde göra hyss med.
Har även använts förr i tiden vid teaterföreställningar för att framkalla blixtar.

Dikten är framtagen ur skrivbordslådan (eller det författarskåp jag nämnt tidigare!)