En gotländsk dikt

Kväll vid Ygne

Att hela Gotland är en grav
en kulle i ett sorgset hav,
det är en tanke som jag tänkt
när regnet över Högklint blänkt
och jag har sett hur som i bön
martallar knäböjt in mot ön
och allt det skönaste som fanns
av blommor låg som krans vid krans.
– Men vad är det som kallas död?
När solen mist sin sista glöd,
blir där jag står vid kullens rand
alltet ett gränslöst, odelt land
och oxeln viskar från sin gren:
det finns ju liv i varje sten!


Dikten, som inte är nyskriven, har aldrig varit publicerad.