Att "sjunga soffan"

Slutförklaring

(följande är början på en dikt av L. B. skriven på 60-talet eller möj-
ligen 70-talet. Med mindre bokstäver och inom parentes har antecknats 
vad jag tror att poeten möjligen tänkte när han skrev dikten.


Jag är fyrti år och lever det bästa av alla tänkbara liv.
(lite självbelåtenhet och uppblåsthet skadar inte)
Jag är mycket bokstavlig.
(betyder lite mer än: jag kan alla bokstäverna)
Jag börjar i det jag ser och har present.
(det finns inte någon särskild idé eller tanke kring det jag skriver)
Historia och geografi förstår jag inte utan att med
     möda ta mig dit.
(här uttrycker jag mig fyndigt, tycker säkert någon bergsklättrare)
Jag har varit i Uppsala, Emily Brontë, Rudolf Höss,
   Erik Lindegren och Cambridge, Massachusetts,
men inte i Dante, Stockholm, Strindberg, Gud,
   döden eller Indien.
(hade jag uttryckt mig normalt - spelar ingen roll att jag inte vet
vad jag vill ha sagt - hade det inte räknats som poesi, nu kommer 
folk att tycka att rappakaljan var riktigt rolig och strålande lyrik)
Jag upplever jag som ett fast föremål och Olivetti
   Lettera 22 som ett fast föremål.
(skrot som skrot? nej, vad tänkte jag - förmodligen inget.)
Två citat jag tycker om är Lindegren: "O liv, du
   bränner mig!" och
William Cowpers ord i början av The Task:
   "I sing the sofa."
(här nämner jag två berömda personer, då faller väl någon
glans även på mig: kallas det glitter "by association"?)
Det är samma sak. Det är en sak som finns och känns.
(vad är samma sak, livet och soffan? Är det det jag menar?)

Det ovanstående är inte ens fjärdedelen av dikten, som fortsätter i samma svamlande stil och som inte ändar med någon vettig slutsats eller tanke av något slag. Dikten var införd på en helsida i Tidningen Vi och författaren var en av dem som angav tonen för poesi för flera decennier framåt.
När L. B. "sjunger soffan" tror han tydligen att han gör det i samma stil som William Cowper, som ansågs kunna skriva om vad som helst och ombads på skämt att skriva en dikt om soffan han satt på.
I hans fall var soffan bara en förevändning; han var genast ute i naturen som var föremål för det mesta i hans poesi. I L. B:s fall tycks det ha varit tvärtom: soffan slår igen kring honom som en sådan där råttfällestol man förr såg på stränderna och han kommer aldrig loss. Mycket som skrivs i dag tycks tillkommet på samma sätt: inte med utgångspunkt från någon bärande tanke eller idé utan från något helt tillfälligt. I en bok om att skriva visor heter det: "börja med något första ord eller mening du tycker låter trevlig eller bara smakar gott..." Inte underligt att resultatet, när man utgår från så gott som ingenting, bara känns krampaktig och tillgjort, ja försoffat.


Om William Cowper (1731-1800) (uttalas som Cooper): engelsk diktare, mest känd för sina naturdikter och psalmer (en är översatt till svenska och finns i psalmboken) Om jag inte minns fel finns en av mig översatt dikt av Cowper här i bloggen.