Vårdikt från Gröndal

Nu är den tid då flygfän börjar krylla
och igelkottar kastar lövens sjal.
Där stiger lärkan i en brant spiral
högt upp mot solen för att sig förgylla!

Den gula fjärilen vill törstig fylla
sin kropp med nektar inför vårens bal.
Själv har jag kommit åter till Gröndal,
där groddar sticker upp ur svartbrun mylla.

Min trädgårds dräkt är som en trasig tröja.
En annan, grönare, skall snart nog röja
bort varje spår av snö, lik gammal ull.

På vårens plagg skall det på feers order
sys spets av vitsippor och blåsippsbårder
men först av hästhovsört en knapprad full.


Dikten är från min bok Åkersenap, 72 sonetter om en skärgårdskommun och är 
illustrerad med en bild av en vitsippsklädd ekbacke (visserligen inte från Grön-
dal). Bredvid finns följande text: Det spensligas bestämdhet är inte mindre
än ekens, säger Harry Martinson om skogsstjärnorna, även kallade duvkullor,
men lika gärna kunde han ha haft vitsipporna i åtanke. Vad ekarna angår tycker
de kanske som Tegnér, att "det starka är det sköna värt".