Hämtat under den stora Ebba Witt-Brattström-febern

I denna de bara lårens och burkornas tid skulle jag vilja andraga något litet till männens fördel. Då är det inte främst dem som kallar sig intellektuella det gäller, utan mera dem som håller på med grövre och tyngre sysslor. Lite försmädligt är det att en sådan som Heidenstam gett dem det bästa erkännandet av alla. Här är det:

Muchails aftonbön

I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på hu-
sens flata tak, prisade Den Ende och ropade: "Jag tackar Gud att
ej jag blivit kvinna!"

     Ensam den gamle Muchail, som var mer än åtti år och hade
ett helt livs erfarenhet, stod raklång med armarna i kors och ryn-
kade ögonbryn och ropade och sjöng högljutt:

"Jag kommer mörk från dagens göromål,
när jag ser aftonstjärnan brinna
som stjärnan på ett damaskenerstål.
Jag sörjer, Gud, att jag ej blivit kvinna!
Ej så, som trodde jag och fann
en kvinna mera vacker än en man.
Han är mot henne, där med djärv statur
han kommer hurtig och till hälften spjuver,
som betesfältets eldigt vackre tjur
mot kon, som slickar lat sitt juver.

Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktens slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.

Hans slitna hand har borrat upp den brunn,
vars vatten läska dessa kvinnors mun.
Till deras hus har mannen släpat stenar.
Nå, ske din vilja, du som bördan delt!
Jag sörjer, Gud... Förstå mig, hur jag menar.
Jag ville vara kvinna för att helt
få älska mannen så som han förtjänar."