Det har funnits en tid då norrmännen inte vann alla skidtävlingar, till och med en tid då en stockholmare kunde vinna Vasaloppet. Det hände 1952 då den helt okände Sigfrid Mattsson vann; visserligen var Mora-Nisse sjuk då, annars hade han väl sopat hem segern. Själv fick jag det året smaka den berömda blåbärssoppan utan att delta i loppet, det hände då vi som gick i folkhögskolan i Mora tog rast mitt i veckan och åkte iväg uppåt Oxberg för att skotta snö på spåret; det rådde nämligen snöbrist. På dagen för loppet hade vi också diverse uppgifter; själv sålde jag program.
I Dalarna var skidåkning nästan som en religion, i Skåne där jag vistades senare hade man däremot en lätt föraktlig attityd mot detta sätt att färdas, det kallades att "hasa plank på nederbörden". Snö var det gott om här, men den var av ett särskilt slag: jord- och sandbemängd och hård som betong ibland i hålvägarna. Jag var som soldat med om snöplogning runt Revingehed, då skulle det smakat bra med blåbärssoppa och varför inte speddekaga som tilltugg, men det stod inga tanter vid vägkanten och serverade något alls.
I Småland där jag växte upp fanns det också gott om snö och skidåkning hörde till sättet att ta sig fram vintertid i min generation, men knappast i mina föräldrars eller farföräldrars. Kanske de i stället gick med snöskor, något som man tror att även Gustav kan ha använt under sitt Vasalopp. Snart får vi nog ett Vasalopp med snöskor; ur estetisk synpunkt skulle det nog inte överträffa vanlig s. k. klassisk åkning men med råge styggelsen skejting.
Smålands alper heter Isaberg, dit mest skåningar och danskar beger sig, inte för att "hasa plank" utan för att störta nerför backarna. Jag har inte sett det men kan tänka mig att åskådandet är en häftigare upplevelse än själva störtloppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar