Jag själv är ingen! Vem är du?

En dikt av Emily Dickinson i min tolkning:

Jag själv är Ingen! Vem är du?
Ingen. Du likaså?
Då är vi som ett par – håll tyst,
de vill ha bort oss två!

Hur trist att vara Någon – lik
grodan, känd i var by.
Säga sitt namn all dagen lång
och tillbedd av all dy.

Originalversionen:

I´m nobody! Who are you?
Are you nobody, too?
Then there´s a pair of us – don´t tell!
They´d banish us, you know.

How dreary to be somebody!
How public, like a frog.
To tell your name the livelong day
To an admiring bog!

Vem eller vilka som inspirerade den skygga Emily Dickinson till dikten är okänt – kanske en av dem var Jenny Lind, som hon såg ett uppträdande av i tjugoårsåldern; senare i livet lämnade hon knappast huset hon bodde i. Det var 1850 som Jenny Lind kom till Amerika, stilfullt som en nutida popdrottning, någon månad efter de trasiga och sultna utvandrarna från Ljuder, de fiktiva och kanske också de verkliga.