En sonett tillägnad Lars Forssell

Det finns en dikt av Lars Forssell, Catullus, gammal, som han skrev sent och som var publicerad i en tidskrift – jag vet inte om den finns med i någon diktbok. Den består av fyra korta, orimmade strofer, den kortaste är på bara tre rader. Dikten inspirerade mig till en sonett i den form som är min egen uppfinning med tre fyrradingar (rimschema abba, abba, abba) och en avslutande rimmad tvårading. Här är den:

Till Lars Forssell

Kom hon, Catullus, efter alla år
tillbaka till dig, Flavia, din vän?
Och var hon vacker och var munnen än
så mjuk som insidan av hennes lår?

Du drömde skönt om något som består,
att kärleken var evig, en perenn.
Och du var stark, den starkaste av män,
med stånd som hos en vallmo varje vår.

Men vaken visste du: kärlek förgår.
Och sorgmanteln, en ständig följesven,
bar bud till dig: hon kommer ej igen
blott i din dikt vill hon alltjämt se spår.

Då satte du dig hastigt upp och skrev
till Flavia ett sista kärleksbrev.