Om röjning och om Tidskriften Vi

Sommaren är inte den bästa säsongen för att skriva så jag ägnar mig åt annat, som att göra mig av med saker. Under ett liv har man varierande inställning till ting: när man är barn och tonåring vill man ha mer, därefter följer en period då man vill göra sig av med allting, vara "prylfri". Sedan, ungefär från trettioårsåldern och i synnerhet om man gift sig, börjar man samla på sig allt möjligt, både nödvändigt och onödigt. Slutligen, som pensionär, vill man reducera för att till slut bara ha kvar det man har dagligt behov av och sådant som ingen vill ärva.
En av de "prylar" jag nu gör mig av med är gamla Vi-tidskrifter, som jag sparat sedan början av sextitalet och fram till 2010, då jag slutade prenumerera. Det tar tid för jag hittar en massa intressant, som jag måste läsa. En del klipper jag ur och sparar. Mest är det litterära inslag som tidskriften under perioder varit rik på. Författare man intervjuat (eller publicerat en novell eller dikt av) har varit intressanta liksom journalistiken kring dem. Så var det till några år in på 2000-talet, då Vi blev en glamorös veckotidning lik andra och allt måste serveras som tårtbitar i stället för som riktig mat. Jag tar som exempel ett nummer från det sista året då jag prenumererade, nr nio från 2010.
Omslaget visar ett helsidesansikte på Mikael Persbrandt tillsammans med texten "Äntligen sams med mig själv. Mikael Persbrandt har tröttnat på sprit och strul." (Reportaget om honom har jag inte läst.) På sista sidan av tidskriften får en "författare", "krönikör" 19 frågor. Nummer 7: Valets viktigaste fråga? Svar: Politik är klart överskattat. Jag röstar inte. Nummer 16: Något favoritljud? Svar: Kungssången. Andra frågor: Rik och frisk, var vill du leva? Med rejäl budget, vart åker du?
Av de mångåriga fina medarbetarna Berit Åberg, Anita Sjöberg och Lars Westman, som satte sin prägel på Vi och gjorde den till en tankeväckande, naturlig, frisk och humoristisk tidskrift finns bara Lars Westman kvar. Förr var han ofta det första man bet i; i den nya versionen av tidskriften hoppar man över även honom som något undanstoppat i frysfacket. Den nuvarande kulturredaktionen på sex personer presenteras med bild och kort levnadsbeskrivning; detta bland annat är vad de har att säga om sig själva: bott flera år på lantgård; gillar att läsa om morgonen; Philip K Dickfantast; för tillfället bosatt i Malmö; föredrar obrutna horisonter; kan se jobbet från sovrummet. En kort artikel, skriven av Ingmar Lemhagen, handlar om Inger Christensen, den danska poeten. Artikeln slutar med följande tänkvärdheter: "--- en författare inte ska låta sig begränsas av sin egen fantasi eller sitt eget privata liv. Världen är större än så. - Man ska inte tro att man är så märkvärdig. Det märkvärdiga är något annat. Det är det det handlar om." (Roligt att höra av en Biskops-Arnö-lärare som försökt göra så många icke-märkvärdiga märkvärdiga.) En recension handlar om de s. k. Ingersonetterna  av Magnus William-Olsson. Anmälerskan upplyser om att det är jambisk vers och talar om "den strängaste sonett". Skulle ha varit roligt att veta vad strängheten består av. Annat kulturellt är en intervju med Nils Petter Sundgren, gjord av Fredrik Sahlin (har man inte sett honom i TV nån gång?). Nils Petter säger: "Jag tycker inte att mitt värv varit så betydelsefullt." Vilken klädsam blygsamhet hos en som till och med uttalade engelskans tjocka l på ett så trovärdigt sätt. Vad snickrar du nu på, frågas i en artikelserie och snickaren är den här gången Ola Larsmo och snickeriet handlar enbart om hans kaffekokning och om vilket som är hans favoritkaffe.
En och annan bra artikel finns förstås, t. ex en av Marika Griehsel: "Stoppa våldtäkterna!" Den handlar om Liberia. I en annan omgivning än 2010 års Vi skulle den säkert ha gjort intryck, i den glättade omgivning den presenteras orkar man inte ta till sig budskapet.
Se siitä, som finnarna säger. Detta om detta! Nu fortsätter jag att röja!