Om ränseln som vi lägger av mm

"Döden är bara ränseln som vi lägger av vid vägens slut" skrev Karl Vennberg i en känd dikt. Vennberg var född och uppvuxen i Småland (några mil från min egen uppväxttrakt) och i slutet av sitt liv boende i Spånga, på vars järnvägsperrong han i en annan dikt, "Propå", tyckte att han skulle kunna stå staty. Dikten lyder:

Varför skulle jag inte kunna få stå
i en evighet på Spånga station
och vänta på ett pendeltåg från
     Jakobsberg?
Och långsamt, geologiskt långsamt
skulle jag förvandlas till sten,
och mina ögon skulle som allt
     trögare stenkulor
vrida sig i sina hålor.
Och småbarnen på plattformen
skulle skratta åt mina rullande
     ögon
och kivas om att få hålla mig i min
     stenhand.

Men visst kan jag också förstå
om naturen drar sig för ett sådant
     experiment.
Inte kommer pendeltågen från
     Jakobsberg
att fortsätta att gå i all evighet.

Till det där sista kan sägas att pendeltågen nog kommer att gå i all evighet, även om de slutat utgå från Jakobsberg och nu startar från Kungsängen eller Bålsta och så småningom kanske från Enköping.

En gång hörde jag Karl Vennberg och Harald Forss läsa dikter på ett kafé i Spånga, dock inte ovanstående dikt och inte heller "Om det fanns telefon", som jag en gång gjorde en parodi på : "Om det inte tutade upptaget", som otroligt nog blev införd i Grönköpings Veckoblad. Den skojade lite med Vennbergs kritik av väst, i parodin representerat av Västergötland. Jag tror inte heller att han läste sin dikt "Träskomakaren", som börjar "Det hade varit bättre att bli träskomakare" och där en strof  lyder sålunda:

En enkel men välbildad ängel nerkarvad i nosen,
     och det skulle ha hetat: en träsko
     av Karl Vennberg är väl så from
    som en morgonbön av Bo Setterlind.

Ja, varför inte. Om Bo Setterlind och Harald Forss ibland var väl söta så strödde Karl Vennberg över anrättningen den nypa salt som den goda smaken kan behöva.