Ur "Fredman går igen..."

Epistel nr 27

Som är hans sista tankar


Gubben är gammal, ömklig och tärd.
     snurrar till sist i landstingssvängen.
Döden jag ser dansa in med sitt svärd,
     gör nu täta lovar kring sängen.
Allt skall jag lämna: min klocka, min stol.
Mörkret ren faller och ner går sol.
     -- Movitz, låt öva refrängen!

Till en persedel och ett paket
     blir man förvandlad, kommer åren.
Hindersam är jag och blott till förtret,
     allra mest i sjukkorridoren.
Men jag får sova; de andra får ro.
Sjung Movitz, sjung där mitt stoft skall bo!
     -- Sjung när de utplånat spåren!

Burkar och flaskor vart jag än ser,
     slangar, katetrar och kanyler.
Elden jag fruktar ej längre, jag ber:
     gör det sista, smält allt som kyler!
Kring gubbens aska är gräset snart lent.
Sjung, Movitz, sjung, det är aldrig sent!
     -- Sjung för de små molekyler!